Imorgon är det årsdagen. Jag har gått hela veckan och försökt att trycka undan känslorna. Det är omöjligt. Igår när jag var ute och handlade middag kom vågen och sköljde över mig med känslor.
Jag glömde bort koden till mitt bankomatkort. Sen glömde jag middagen på rullbandet, så en snäll herre fick springa efter mig. Sen när jag precis hunnit till bilen storgrät jag. Vet inte varför? Eller jo det är för att denna tid är jobbig även fast jag tror jag gått vidare. Tänker på Drottninggatan. Känner mig arg, sorgsen och en otrolig tacksamhet.
Den där jävla fruktansvärda dagen som jag aldrig kommer glömma….
Ja livet blir inte alltid som man tänkt sig….. Jag trodde att jag hade allt planerat. ÄNTLIGEN!!!! Så skulle jag få studera till mäklare.
Har varit min dröm i så många år men aldrig tagit steget. Nu var det min tid. Allt var toppen.
Vi flyttade till drömhuset och jag fick drömjobbet osv osv. Allt var verkligen underbart!
När jag var yngre när något var såhär bra så hände det alltid något hemskt.
Min morbror dog på min födelsedag, skilsmässa, min morfar dog och min bästa vän blev svårt sjuk.
Så jag har satt upp som en sköld. Livet får inte vara för bra för då händer det något hemskt.
Men denna tid med nytt hus, jobb och utbildning hade jag glömt den. Allt gick som i en karusell.
7 april 2017 stannade karusellen.
Jag var med min klass i klassrummet när vi plötsligt hörde massa ljud utanför. Helikoptrar som åkte över oss???? Vad är det som händer tänkte jag. En klasskompis hade på sin dator och såg på nyheterna att en lastbil kört in i Åhléns. Några av mina klasskamrater sprang ut. Kom fort upp igen och skrek lastbilen har ju kört hela vägen fram. Det ligger massor av skadade människor här nere.
Det var som att få en hink iskallt vatten över sig. Som någon hällde över huvudet. Exakt så kändes det för mig när jag står på innergården och hörde han ropa dom här orden.
Kunde inte röra mig. Stod helt stilla och tittade upp på helikoptern. Såg röken. Vet inte hur länge jag stod där. Sen kom tårarna. Sen kom rädslan. Kommer så väl ihåg när det var fler som skulle ner till Drottninggatan att jag tänkte. Men förstår ni inte det är ju inte över. Lastbilen kommer ju sprängas.
Ville därifrån. Packade ihop min väska. Men då så var vi tvungna att vara kvar. Vi fick inte lämna byggnaden.
Att sitta fast där var bland den värsta känslan jag känt. Att vara fångade mitt i kaoset.
Nu var det ju ingen fara. Vi hade ju alla klarat oss och vi hade varandra. Men ändå ville man bara fly. Jag ville hem till mina barn. Min familj. Krama om dom och aldrig släppa taget.
Där satt vi i några timmar. Och all media som sände ut lite till höger och vänster. Nu skjuter dom vid globen nu skjuts det där hjälpte inte. Att det dök upp en kille som vi aldrig sett tidigare som satt i vårat klassrum hjälpte inte heller. Vi trodde det var han som kört lastbilen. Stackars honom såhär i efterhand.
Tillslut bestämde jag och min vän för att gå därifrån. Det är ett ögonblick jag heller aldrig kommer glömma. Vi stod vid ytterdörren. Utanför ligger Drottninggatan. Vi tar ett stort djupt andetag. Sen tar vi varandras händer och går. Det var så halt på gatan. Höll på att ramla flera gånger. Sen när vi tagit oss från Drottninggatan tog vi smågator mot universitetet. Vi gick hela vägen. Vågade inte kliva på någon buss. Var så fruktansvärt rädd för folksamlingar. Min pappa skulle komma och hämta mig vid universitetet men ringde och sa att han ej kom fram. Var långa köer in och ut ur stan.
Hoppa på tåget sa han åt mig i telefonen. ALDRIG i livet. Jag var så rädd. Förstår inte folk att det inte är över?
Jag trodde hela tiden att det skulle komma mer. Att dom var fler än en person. Jag bestämde mig för att jag skulle gå hem. Hann inte så långt innan pappa ringde och sa att han kommer.
Den känslan när man såg pappas bil. Har aldrig sprungit så fort. Kramade om honom. Satt tyst hela vägen hem.
När jag väl var hemma ville jag inte visa barnen hur otroligt ledsen jag var. Vad som hade hänt. Som mamma vill man skydda dom från all ondska därute.
Badade dom och sen nattade jag tjejerna. Höll om dom hårt. Kommer ihåg Elvira sa håll inte så hårt mamma.
Sen när dom hade somnat kom gråten. Den som inte tog slut på flera dagar. Kändes som den aldrig ville ta slut.
Tror jag låg och grät konstant i flera dagar. Alla frågor som snurrade runt i mitt huvud.
Varför överlevde jag? Varför bestämde jag mig för att gå upp till klassrummet och inte in i butiken som hade rea? Var det änglavakt? Var det min älskade mormor som vakade över mig?
Låg i flera dagar och tänkte. Sen kom tacksamheten. Tacksam för att jag bestämde mig för att gå upp till klassrummet. Tacksam att hela min klass var i klassrummet. Att inte någon var nere och handlade godis som det brukade vara.
Jag hade varit på Hannah Graafs rea och shoppat. Gick där på Drottninggatan minuter innan det fruktansvärda. Kommer ihåg att jag tänkte man märker att det är fredag. Så himla mycket folk.
Det var en man som höll upp en skylt där det stod att han var både döv och blind. Han ville ha pengar. Jag hade inga. Hade bara mitt kort. Men hade i väskan uppe i klassrummet. Han skulle få av mig när det blev nästa rast. När det var dags att köpa lite godis. Då kunde jag springa ner till honom. Han var så söt liten gubbe. Jag sneglade åt skyltfönstret på andra sidan gatan, REA. Nej nu var det dags för mig att gå upp.
Så otroligt tacksam att jag valde att göra det.
Det går inte en dag utan att jag tänker på denna dag. Vad hände med min söta gubbe som stod där med ryggen mot lastbilen? Överlevde han? Hur mår han idag? Jag vaknade varje natt i ca en vecka hade samma dröm. Om honom. Hörde musiken som spelades. Ser han hålla skylten så glad. Sen vaknar jag. Gråtandes. Mats har fått väcka mig några gånger för jag grät innan och skrek. Han har varit ett enormt stöd. Min familj mina barn. Elvira kom en dag när jag låg i soffan och stirrade. Mamma får jag rita en sak på din hand. Så himla gulligt. Barn känner av. Även fast jag inte grät framför dom så kände dom på sig hur jag mådde.
Jag tänker ofta på offrens familjer och även på han som körde lastbilen. I början hatade jag honom men sen har det utvecklats till att jag tycker synd om honom? Det går i vågor. Upp och ner varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på denna hemska dag. Den där fruktansvärda dagen som jag aldrig kommer glömma….
Senaste kommentarer