Hej!
Här mår jag lite bättre ligger och funderar. Jag fick ett mail av skolan häromdagen. Tänker inte gå in på vad det gällde men det är fruktansvärt att så många unga därute som mår dåligt.
Vart brister det? Är det vi föräldrar som har för lite tid med våra barn eller är det skolan som har för stora klasser? Hur kan mobbning förekomma 2018? Får på riktigt ångest av att tänka på vilken värld mina barn kommer att växa upp i.
Vissa dagar vill jag bara packa ihop min familj och flytta utomlands men inser ganska snabbt att det finns överallt. Ondskan.
Det som min mamma lärde mig och som jag försöker lära mina barn är att visa empati för andra människor. Man vet inte vad var och en går igenom. Man kan le på utsidan men ha en inre kamp på insidan. Empati för andra människor är en bra start. Empati är förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor.
Sitter det i ryggraden på en så tror jag att man kan gå långt. Hälsa på folk! Vara glad! Kanske inte alltid men försöka. Säg HEJ! Sprida glädje och att våga kunna glädjas för andra människor.
Som imorse när jag lämnade min dotter på skolan. Var det en kille som gick förbi mig sen vänder han sig om och sa -Ha en underbar dag och log.
Det räckte, det gjorde min dag. Sa självklart tillbaka och tackade. Vilken underbar start på dagen. Tänk om alla tog sig tid att hälsa vara trevliga mot varandra. Hjälpas åt. Det vore något.
Allt är inte som på Facebook och instagram även fast jag själv glömmer bort det emellanåt. Man målar upp en fantasibild av verkligheten. Vi lever i en fantasivärld där allt ska vara perfekt.
Försöker själv leva i den men det är ett jäkla tempo att orka hänga med i den. Hinna göra allt osv. Vi måste sänka kraven!
Min dotters kompis sa till henne en dag. Mamma Isabella har ALLT…? Vadå ALLT? Är så glad att min vän skickade detta men samtidigt blev jag ledsen. Så tragiskt om hon tror att inte vi har några problem. Att varje dag är en dans på rosor. Att hon går och tror att vi har ALLT. Ja jag har världens bästa familj men jag har mina inre demoner som jag kämpar med varje dag.
Jag väljer att lägga ut glada bilder på tjejerna, mig själv och delar av mitt liv men verkligen INTE allt. Det är mitt val plus att jag tycker mer om glada bilder på mina barn än när dom bråkar (slår ihjäl varandra). Har inte tid att knäppa kort när tjejerna bråkar då jag hellre vill medla eller skälla ut…
Väljer själv vad jag lägger ut på sociala medier och med vilka jag vill dela med mig mitt innersta med.
Jag har av flera anledningar inte gått ut med att jag har sagt upp mig. Varför skulle jag? Det slutade väldigt tråkigt och vill inte säga något elakt om någon. Varför jag mår som jag mår osv.
Men ännu en gång så förekommer mobbning inte bara bland unga utan även hos vuxna. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra och stötta varandra?
Men som sagt allt är inte som det ser ut på en bild på Insagram…. Va nu snäll mot ALLA. Säg hej man vet aldrig du kanske får ett leende tillbaka kanske inte men då har du iallafall varit trevlig och spridit glädje. Det tror jag man vinner på i längden. KRAMAR!
Senaste kommentarer